lalottacontinua

Ska vi ta ner postern eller inte? Igår kväll satte ena väpnade gruppen upp en poster på vår grind, samt på butiken mittemot... Butiken tog precis ner sin, vi väntar tills det blir mörkt...
 

Tog mig precis en liten paus i kontorsarbetet och imundigade inte mindre än två apelsiner. När jag skalat den andra apelsinen började min tumnagel svida och jag insåg genast att jag drabbats av en tidig “jultumme”. Att skala flera apelsiner i rad med fingrarna innebär sveda under tumnageln – och det är ju precis vad som händer runt jul!

Jag åt även en nyinköpt bananbrödsbulle och insåg alltför sent att den innehöll myror...

Ok, nu börjar ångesten byggas upp, jag kommer bli tvungen att sitta uppe sent ikväll med rapporten, ingen DVD här inte. Min ökade blogg frekvens kan också förklaras av min ångest inför rapportskrivandet. 
 

Ja, ingen känsla av Halloween what so ever häromkring… Vilket inte rör mig i ryggen. Men vad jag verkligen saknar är känslan över Allhegona helgen, att gå över Skogskyrkogården och se myriarder av gravljus, tänka över livets storhet och att vi alla ska dö en dag…

 

Idag fick jag ett SMS från sverige där en kompis sade att hon saknar mig och jag blev så oproptionerligt jätteglad att någon saknar mig! Jo, jag vet ju att fler saknar mig men idag tror jag att jag behövde höra/läsa det. 

 

Dagens läsetips blir Vredens Druvor av John Steinbeck. Otroligt intressant och välskriven liten sak – jo jag veeeeet att det är en klassiker men ändå, vilken författare.

... så består ju mitt liv av så mycket mer än civila beväpnade män, försvunna söner, matlagning och inredning av hus. 

Dock pågår just nu en intensiv dogfight utanför, låter förhoppningsvis värre än vad det är men det gör att jag förlorar fokus lite. Men det betyder också att det inte är några människor utanför, vilket är väldigt bra just ikväll.

Min 60-åriga kollega har kommit tillbaka från en sex veckor lång semester och det är en fröjd. Hon bara tutar och kör med min maktgalna manliga kollega, så nu, ja det var han "psst" ade ut mig nu ieftermiddags, ja så nu tror jag att han tycker jag är väldigt snäll i jämförelse. Dock kan det vara ett bedrägligt lugn, så jag har inte slappnat av än.

Och jag kan meddela att det ska byggas lite fred här. Jo, jag tror det serrni, att vi nog ska kunna ta några steg. Ja, jag hade ett så vanvettigt inspirerande möte igår med en lokal kvinna som, när hon är på humör samt accepterar ens närvaro, är ett rent nöje att prata med. Kanske beror min glädje över att jag kom på en så himla bra idé och hon gick igång på alla cylindrar hon med.  (jag fick mitt ego boostat)

Jo, ja vet, det är andra gången jag skriver ikväll men jag har liksom inget annat att göra. Jo, jag skulle kunna skriva månadsrapporten men har inte lust och framför allt inte jobbat upp tillräckligt med ångest än.

Booom, nu skickade de iväg en bomb ut i ödemarken*... WOw, igen skaller och buller. och igen booom...

Är det här mer av en krigsblogg än personliga betraktelser i världen?

* det är inte ödemarken, det är utanför regeringskontrollerade områden och de bor massor med civila där samt tyvärr väpnade grupper, men mycket tyder på att bomberna skjuts från höften och som ett exempel kan jag berätta att de prickade inte mindre än sex kor härom veckan...

Plötsligt hör jag min kollega viska så högt han kan “ Looootta… pst…Loootta… cooome…” utifrån. Jag fattar supersnabbt och studsar ut, där jag ser man efter man gå forbi utanför på huvudgatan, beväpnade men civila. När alla slutligen passerat, ser vi på varandra och pustar -  Nu spatserar de stolt på huvudgatan på eftermiddagen också! Ungefär två minuter senare kommer tre soldater gående i samma riktning.

 

Senaste veckan har de visat upp sig i fullt dagsljus och ingen av lagens långa arm lyfter ett finger. Inte har de sett eller hört något heller… Befolkningen vet inte vem som lyssnar, vem som pratar och inte heller vem som hör till vem dessutom vet de att om de talar så lyssnar alltid någon som rapporterar vidare till någon som inte borde höra osv. Så vi varken kan eller bör fråga vem de såg, vilka de var osv… Men vad vi gör är att lyssna, prata lite runt omkring och läsa mellan raderna...typ.

Sen är det ju alla mödrar som kommer in och vill rapportera om sina försvunna söner... Oj oj, vad det sliiiiter på själen. Lyssna, trösta, lyssna lite mer och sen imponeras hur modiga de är... De åker till lägren och förhandlar och geeer sig inte förräns de får ett livstecken från sina söner... Sen att inse hur samhället ser ut för folket här är skrämmande. Idag berättade en ung kvinna, vars bror försvann för en vecka sen, att tills nu har dealen varit att om en familj bara har en son, så låter de honom vara men att den "regeln" inte längre följs. 

Angående mitt nöjesliv så spenderade jag helgen i grannstaden och var på pizza party på fredagen… Det var verkligen trevligt… Det tråkiga med att leva så här är att det hela tiden är folk som slutar, precis när man har lärt känna dem… Samtidigt kommer det ju hela tiden nytt trevligt folk! Själv håller jag på och bygger upp ett rykte som lite av “hjälte” eftersom jag och mitt team är de enda internationella som bor i den här stan och speciellt nu när det är total avsaknad av lag och ordning. Ja, så snart de börjar himla med ögonen eller tystna så kanske det är dags att evakuera, men inte än.

 

Just nu bor jag på kontoret, i extrarummet men på söndag bär det av till Nya Huset. Har dock inte fått klartecken att beställa möblemang, så än så länge är det inte så mycket att flytta in, så att säga… Men en fin servis har vi iallafall.

Konstigt liv jag lever här, det är så extremt på nått sätt, inte vardagsgrått på nått sätt.

Jag överlevde hartal dagen (typ strejk) med god marginal - städade huset, pratade med grannar (alla var ju hemma pga att ingen kunde resa till jobbet) och kollade klart på första säsongen av Desperate Housewifes.

Visserligen bor jag själv i huset denna vecka men i verkligenheten är jag omringad av engagerade grannar som oroligt betraktar varje rörelse jag gör. Så jag behöver bara skrika så kommer de rusande.

Så, idag känns det bättre men fortfararande är det ruffa tider här...

Det är inte så kul att vara här just nu!

Jag är som sagt själv hemma och det är strömavbrott. Sedan åtta tiden så skickar de bomber från stan ut mot icke regeringskontrollerade områden. Hela huset skakar till. Ikväll har det även förekommit ett nytt ljud, låter som under jorden spängningar, vet inte riktigt vad det är...


När min kollega hämtade upp mig strax före nio imorse såg han lite konstig ut. Idag var alla utom vi två lediga, eftersom det är helgdag, så han var tvungen att köra och det gör honom nervös, så jag tänkte att det kanske var därför han såg ut som han gjorde. Men så sade han på sitt speciella lugna men samtidigt nervösa sätt att han mött trettio civila män med vapen gåendes på vägen mot stan...

Vi vet att de finns här i krokarna men idag såg vi något nytt. Sedan vi väntat i några minuter för att ge dem tid att försvinna, så började vi köra och fick då se dessa civila men ack så beväpnade män lugn och stolt vandra nerför huvudgatan i fullt dagsljus, medan "lagens förlängda arm" stod och såg på och inte lyfte ett finger...

Hm, inte nog med det, imorrn är det utlyst strejk, vilket säkert kommer leda till mer spänningar... Så, om dagens händelse beror på de stundande fredssamtalen, eller morgondagens strejk eller behov av ökad uppmärksamhet pga de nationella politiska samarbeten som de ej inkluderats i... Ja, jag vet inte, svårt att säga just nu.

Ja, kort sagt vet jag inte om det är klokt att stanna här, då det verkar som en icke erkänt väpnad grupp tagit över i den här stan. Det känns tufft.

Å andra sidan har jag beställt helschyssta (för att vara här) möbler och special designad soffa till vårt nya hus - det vore sååååå trist om inte vi kan stanna kvar här och njuuuuta av vårt finfina nya hem! AAaaah.

Lucia har åkt på semtester med sin familj, vilket medför att jag bor själv i huset...
Träffade på ägaren till stans bästa restaurang häromdagen, alldeles utanför grinden till huset, och han frågade om jag bodde ensam nu... Jo så var det ju...  Då frågade han om inte jag var rädd att bo själv... Och jag svarade sanningsenligt att jag inte var det. Men efter det blev jag lite nervös, jag är ju ändå själv, har alla dörrar öppna och alla grannar kan se att jag är e n s a m i huset...

Satt på verandan, som vanligt, dock tyst för mig själv, när min håriga vän Rex kom lufsandes och viftade med svansen. Han lade sig  på verandan och genast insåg jag att jag ju inte alls var ensam och dessutom vad mitt sällskap en första klassens vakthund - mot allt och alla... Tjuter han inte som en varg , torterar mindre gulliga vaplar, så skäller han på varje besökare...

Som jag har berättat förut så åker jag hem på min skruttiga mobbe varje dag vid fem, därför att jag måste vara hemma i huset före mörkrets inbrott. Skälet är därför att när solen går ner kommer civilklädda med ack så beväpnade män fram. Jag har träffat på dem alldeles utanför husets grindar. Men de rör sig relativt planerat och strosar inte omkring, så min trädgård är inte intressant. För att sammanfatta hur situationen är kan man säga att efter sju går ingen ut, inte ambulans, inte polis, kanske militär i nödfall, bara de jag pratade om ovan är on the streets...

Såvida det inte är helgdagar som nu när det är massor av Hindu festivaler här, då man går ut ur huse och smäller av raketer och små hemmgjorda smällare. Idag, Inshallah, är antagligen sista dagen av ramadan och kommer även den firas i den muslimska delen av staden. Sen är det Buddisternas lediga dag på tisdag, men eftersom det är sinhaleser som firar det, så lär det inte märkas av här! Det enda som är sinhaleser här är ju soldaterna...
 
Har dock insett att det bor en liten sinhalese grupp här i trakten. Jag frågade en lokal alställd om inte de kände sig hotade eller om omgivningen tyckte illa om dem - men tydligen har de bott här länge, länge och de talar tamil, så de är sedda som good guys! Tres intressant - måste kolla in dem.

Gjorde rödbetssoppa till lunch, kunde ha blivit superb men jag gjorde ett fatalt misstag. Soppan behövde mer vätska och eftersom vattnet från kranen behöver kokas i typ 15 minuter innan det kan drickas så behövde jag ett annat alternativ... Jag kom på att jag hade en avslagen öl i kyskåpet... Det resulterade i att hela soppan smakade järn... suck. Det var ett konstigt märke på ölen, typ elefantöl, så jag borde ha fattat att det skulle ta smak.... 

Jo, jag känner mig lite som en Desperat Hemmafröken... Kollade dessutom på TV-serien på DVD hela fredags- samt lördagskvällen....
 

Satt och försökte bli klok på den här nya datorn när två killar kom in på kontoret och storögt berättade att militären letade efter en misstäkt bomb här i stan. Jaha, inget konstigt med det tänkte jag men så visade de att stället som de lokaliserat låg femtio meter från vårat kontor! Oj, tänkte jag då.

Efter stor militär uppvisning i gigantiska fordon, olika roliga hjälmutsmyckningar, vårdslöst hanterande av eventuell bomb (släpa meddelst rep på marken...), oväntad detonering (jag höll på att kasta allt kaffe på mig själv), samt en alldeles för stor och alltför nära folksamling, ja, så visade det sig att det endast rörde sig om en extremt tung och stor radio (ca 90 kg) som en stackars kund lämnat in på lagning... Han kan nog glömma reparation nu - jag såg den efter att de detonerat den...

Ja, kort sagt har jag haft en intressant dag, vilket inte var planerat... Hade tänkt ägna mig åt kontorsarbete idag, liksom sitta och få lite gjort framför datorn... Tänkte att det var möjligt eftersom jag var ensam på kontoret och det visade sig ju vara fel antagande.

Innan detoneringshistorien så satt jag som sagt i godan ro framför datorn och finurlade - då min ögonvrå ser en soldat med kamouflagekläder,skyddsväst och automatvapen i handen komma in på kontoret. Shit, tänkte jag, tänker han typ skjuta mig nu? Men så gick han ut igen, lämnade vapmet till sin kollega, kom tillbaka in igen obeväpnad (inga pickadoller in i vårt kontor princip)log med hela ansiktet och visade sig jobba med civila frågor. Phu. Sen frågade han om jag kunde ge honom två "inga pickadoller på vårt kontor/bil"- klistermärken för han ville sätta upp dem på hans bil...

Nu är jag ensam hemma. Äter super äckliga barbecue chips och dricker kyld egengjort mango juice... Den senare mycket smaklig, borde ha skippat den föregående helt... Men nu är det för sent.

Idag har jag varit ute i falt och besokt verkligheten... Tog med en advokat som jobbar for en stor manniskoratts organsiation, sa han kunde gora lite intervjuer. Sa fran nio pa morgonen till fyra pa eftermiddagen har vi akt runt till olika familjer och pratade om hur, var och nar deras barn forsvann...Jag har for forsta gangen pa lange sett pa en person som jobbar och blivit helt forstummad - shit, den har killen vet verkligen hur man tar reda pa fakta - jag var imponerad.
...Sen att hans jobb ar att aka varlden runt och samla information och sen gora stora rattsliga insatser ar inte mindre imponerande... Hm, han sa att de behover etnologer...hmmm.

Nu skriver jag pa den italienska Mac datorn igen, sa nu blir val texten en enda stor blobba... (har gatt in i efterhand och fixat det)

Som en liten extra krydda upptackte vi att vi var observerade av fyra civilkladda men ack sa bevapnade killar, typ tio meter bort. Men fram med kameran och vips sa var de borta. 

Annars gar livet sin gilla gang. I helgen var vi i Batti, grannstaden, och gick pa party, hangde pa beachen med de andra internationella samt at gott pa restaurang. Men som alltid var den lediga sondagen bara lagom for att upptacka att jag behovde minst en vecka ledigt.

Vi har allvarliga besvar med var egen konung i vart team. Han har idag agerat fritt da jag, som han kallar Margaret Thatcher, ej varit pa kontoret och passat pa att gora saker pa precis det satt som teamet bestamt att vi inte ska gora det pa samt baktalat mig. VA, jag haller pa och go bananas pa denne man.
Sa idag bestamde jag mig for att saga upp mig... Men det kommer jag inte gora... an, men vi far se hur det blir framover. Nagot radikalt behover goras men jag vet inte hur vi ska fa ordning pa var Konung men vad jag vet ar att vi andra lider sa forskrackligt under hans egenupprattade valde... 

Har ikvall pratat med Lucia och fatt iordning pa mina tankar och tursamt nog ar hon en klok kvinna som kan fa ner mig pa jorden - sa vi ska gora nagot at saken tillsammans och vi ska bygga en strategi! Bra va... Sen ar det ju ett problem att hon aker pa en tvaveckors semester pa torsdag.

Blott en dag en ogonblick i sander...

Jag har klämt 7 filmer på ett dygn... Jag undrar om det är hälsosamt. Men det var skönt - att bara ligga i soffan, få ont i ryggen av allt för många timmar i sängläge och äta popcorn klockan tre på eftermiddagen. Jag har gått på party, haft det mycket trevligt och jag har tagit det lugnt samt shoppat upp alla mina pengar. Har bl a köpt en hel rörstrandsservis, i himmelsblått, för 500 spänn.

Imorgon bitti åker jag tillbaka till öster, med tre nya skrivbord och tre nya stolar samt en ny fax/skrivare/kopiator. Det borde göra resten av teamt glada, att jag kommer med så fina presenter. Sen har jag även köpt specialmedel till våran bil att rengöras inuti med... Samt luktkudde till bilen. Ärligt talat så blir jag upprörd varje gång jag sätter mig i bilen, för det luktar så illa! Det är vinylsäten och de är ett varmt land vi befinner oss i -  tre månaders svettrumpa luktar inte så gott. Jorå, jag har naturligtvis varit på den lille chaufförn angående detta men hans lösning var att köpa luftfräshör spray...

Kan man köpa sig trygghet?
Jag känner mig iallafall mycket trygg nu när jag vet att jag har en egen kudde och en bra stekpanna... Jag känner mig gladare för att jag köpt ett mjukt och fräsigt lakansset. Känner mig mycket förberedd efter att jag köpt sex nya pennor, otroligt sköna att skriva med, och två block med lite dyrt papper i, utan linjer och skön yta. Ja, jag känner mig lugn nu när jag köpt ett gigantiskt myggnät, eller det är ramen som är stor, så att jag kommer att kunna sova utan risk att myggnätet nuddar mina fötter, eller ja, någon annan kroppsdel.

Konflikten är nu femton minuter från den stad jag bor i, de två aktörerna drabbade samman på det ställe jag själv var och hälsade på familjer så sent som i tisdags... Jag har varit på semester i nästan en vecka i huvudstaden och jag är helt ouppdaterad på hur situationen är där i öster, då det är två helt skilda världar som inte går att ha koll på utan att vara där.

Nu åker jag tillbaka med ett Japans matknivset. Samt ett mintgrönt diskställ! OCH nytvättade kläder!

Igar kollade jag och Lucia pa "Black Hawk down" och den innehaller ju typ tva timmar av krig och blod... Vi borjade skratta nar de borjade bomba nagonstans i narheten (i verkligheten) och sade typ " nice side effects"... Hmmm. Sa idag nar jag fick ett samtal dar de undrade om jag hort bombningarna igar, sa var jag tvungen att forklara att ja, det gjorde jag men vi kollde pa "Black Hawk Down" och vi agnade ingen uppmarksamhet at dem...hmmm. Kanske bör jag dock fortydliga att denne person jag talade med är nagon jag kanner och fattade ironin... Men dock - varlden ar galen!

Ikvall lagar Lucia middag! Har konkat ut mina hogtalare till koket och spelar "Orishas" pa hogsta volym! Jag sitter precis bredvid hogtalarna - liksom kanner musiken. 

Har idag fatt en forklaring till min grannes (och en och annan lokalanstallds) kräkliknande beteende om morgnarna! En kollega jag traffade idag och beklagade mig för utbrast igenkännande att  - ja! Visst ar det ackligt! Hon menar att detta ar en morgonritual, dar de hostar (jag menar att de hostar sa de kraks) valdsamt pa ett satt som renar deras luftvagar och att det ar en mycket brutal ritual men mycket vanlig... Hmmm.

Imorgon har jag fatt tjusig lift till huvudstaden, sa skont att slippa natttaget. Ska shoppa upp alla mina pengar pa mycket kort tid. Och sova mycket utan att bli stord av krakande grannar eller bombning. Och om jag har tur sa blir det lite galej ocksa. Men eftersom jag ar en mycket trott och sovlangtande person blir det nog mest soffa och DVD... Jaja.

Nu ar middagen fardig. Ja, jag fick en av de finaste komplimanger pa lange for nagra dagar sen! Lucia fragade, medan vi at pasta som jag gjort, om inte jag funderat pa att oppna egen restaurang! Uj uj, vad stolt jag blev.