Psst...
Plötsligt hör jag min kollega viska så högt han kan “ Looootta… pst…Loootta… cooome…” utifrån. Jag fattar supersnabbt och studsar ut, där jag ser man efter man gå forbi utanför på huvudgatan, beväpnade men civila. När alla slutligen passerat, ser vi på varandra och pustar - Nu spatserar de stolt på huvudgatan på eftermiddagen också! Ungefär två minuter senare kommer tre soldater gående i samma riktning.
Senaste veckan har de visat upp sig i fullt dagsljus och ingen av lagens långa arm lyfter ett finger. Inte har de sett eller hört något heller… Befolkningen vet inte vem som lyssnar, vem som pratar och inte heller vem som hör till vem dessutom vet de att om de talar så lyssnar alltid någon som rapporterar vidare till någon som inte borde höra osv. Så vi varken kan eller bör fråga vem de såg, vilka de var osv… Men vad vi gör är att lyssna, prata lite runt omkring och läsa mellan raderna...typ.
Sen är det ju alla mödrar som kommer in och vill rapportera om sina försvunna söner... Oj oj, vad det sliiiiter på själen. Lyssna, trösta, lyssna lite mer och sen imponeras hur modiga de är... De åker till lägren och förhandlar och geeer sig inte förräns de får ett livstecken från sina söner... Sen att inse hur samhället ser ut för folket här är skrämmande. Idag berättade en ung kvinna, vars bror försvann för en vecka sen, att tills nu har dealen varit att om en familj bara har en son, så låter de honom vara men att den "regeln" inte längre följs.
Angående mitt nöjesliv så spenderade jag helgen i grannstaden och var på pizza party på fredagen… Det var verkligen trevligt… Det tråkiga med att leva så här är att det hela tiden är folk som slutar, precis när man har lärt känna dem… Samtidigt kommer det ju hela tiden nytt trevligt folk! Själv håller jag på och bygger upp ett rykte som lite av “hjälte” eftersom jag och mitt team är de enda internationella som bor i den här stan och speciellt nu när det är total avsaknad av lag och ordning. Ja, så snart de börjar himla med ögonen eller tystna så kanske det är dags att evakuera, men inte än.
Just nu bor jag på kontoret, i extrarummet men på söndag bär det av till Nya Huset. Har dock inte fått klartecken att beställa möblemang, så än så länge är det inte så mycket att flytta in, så att säga… Men en fin servis har vi iallafall.
Konstigt liv jag lever här, det är så extremt på nått sätt, inte vardagsgrått på nått sätt.