Fullt ställ, hjärtesnurp och så vidare
I fredags var det fred för hela slanten... Eller mer en tyst, rörande & känslosam samling människor som höll varsin skylt ståendes på en gata märkt av konflikten nu och då.
Det var nervöst och osäkert in i det sista huruvida föräldrarna skulle våga gå ut på gatan. Det var föräldrar som var försenade, förhindrade att komma men tillslut var det en grupp på omkring 30 som samlades. Jag och mina kollegor stod tysta brevid och såg hur de först bara stod tysta och sen tog mod till sig och började dela ut de flygblad de skrivit och kopierat med korta uppmaningar om ökade mänskliga och demokratiska rättigheter. Bussar som rullade förbi hade händer som sträcktes ut för att ivrigt ta en bunt och dela ut bland passagerarna. en chaufför stannade bussen lite nonchalant framför oss så att vi kunde fota honom på en fördelaktigt sätt. Förvirrade soldater som kom gående och tog emot flybladen men förstod inte vad det stod och sen var det andra aktörer som misstänksamt betraktade oss och föräldrarna. Trehjulings chaufförerna som alltid står parkerade utanför vårt kontor tog en mycket aktiv roll i förberedande aktiviteter samt att dela ut flygblad. Det var en märklig upplevelse som var förvånandsvärt lugn men otroligt gripande. Jo, jag blev återigen lite gråtmild...
Sen var det fullt ös på kontoret med uppföljningsfall och rapportskrivande. Sen slängde vi (jag & min italienska kollega) oss in i vår hyrda van och drog en timme söderut till grannstaden. Där var det vi som hade fredsbar och serverade för allt var tyget höll! Supertrevligt! MEN, Jag hamnade i en beef med personalen från Unicef, som dissade min spellista och ville plugga in en egen iPod. De sa att jag spelade tant/gubbmusik från typ 50-talet! Jag blev skitsned. Men eftersom jag ville försöka vara tillmötesgående så sa jag att visst plugga in er iPod om ni har så himla bra musik. Icke. De spelade jättedålig musik, så jag var tvungen att styra upp det hela och plugga in min iPod igen. Min kontruktiva respons till detta var att om de så gärna ville spela sin musik, så kunde de fixa en egen barkväll och allt vad det innebär. Sen skålade vi för fred... Hmmm. Känner mig fortfarande lite sur på deras påhopp!
Har sovit superdåligt inatt pga av att en katt (inte vår) "fastnat" jättehögt uppe i trädet utanför mitt fönster... men det visste jag inte då, utan trodde det var en döende katt någonstans precis utanför...Katten började avgrundsvråla runt 1.30 och fortsatte så fram till 3... Det var då jag fick nog och gick ut och hämtade en ficklampa och upptäckte katten uppe i trädet. Det braiga i att jag hittade den med ficklampan var att den då kunde se hur det skulle klättre ner. Så sen var den tyst. Även Lola.
Imorse när jag vaknade märkte jag att jag inte var ensam i rummet. När jag kollade hade jag den höggravida katten sovandes under min säng och Lola sovandes som en boll brevid sängen - mysigt.
Det var nervöst och osäkert in i det sista huruvida föräldrarna skulle våga gå ut på gatan. Det var föräldrar som var försenade, förhindrade att komma men tillslut var det en grupp på omkring 30 som samlades. Jag och mina kollegor stod tysta brevid och såg hur de först bara stod tysta och sen tog mod till sig och började dela ut de flygblad de skrivit och kopierat med korta uppmaningar om ökade mänskliga och demokratiska rättigheter. Bussar som rullade förbi hade händer som sträcktes ut för att ivrigt ta en bunt och dela ut bland passagerarna. en chaufför stannade bussen lite nonchalant framför oss så att vi kunde fota honom på en fördelaktigt sätt. Förvirrade soldater som kom gående och tog emot flybladen men förstod inte vad det stod och sen var det andra aktörer som misstänksamt betraktade oss och föräldrarna. Trehjulings chaufförerna som alltid står parkerade utanför vårt kontor tog en mycket aktiv roll i förberedande aktiviteter samt att dela ut flygblad. Det var en märklig upplevelse som var förvånandsvärt lugn men otroligt gripande. Jo, jag blev återigen lite gråtmild...
Sen var det fullt ös på kontoret med uppföljningsfall och rapportskrivande. Sen slängde vi (jag & min italienska kollega) oss in i vår hyrda van och drog en timme söderut till grannstaden. Där var det vi som hade fredsbar och serverade för allt var tyget höll! Supertrevligt! MEN, Jag hamnade i en beef med personalen från Unicef, som dissade min spellista och ville plugga in en egen iPod. De sa att jag spelade tant/gubbmusik från typ 50-talet! Jag blev skitsned. Men eftersom jag ville försöka vara tillmötesgående så sa jag att visst plugga in er iPod om ni har så himla bra musik. Icke. De spelade jättedålig musik, så jag var tvungen att styra upp det hela och plugga in min iPod igen. Min kontruktiva respons till detta var att om de så gärna ville spela sin musik, så kunde de fixa en egen barkväll och allt vad det innebär. Sen skålade vi för fred... Hmmm. Känner mig fortfarande lite sur på deras påhopp!
Har sovit superdåligt inatt pga av att en katt (inte vår) "fastnat" jättehögt uppe i trädet utanför mitt fönster... men det visste jag inte då, utan trodde det var en döende katt någonstans precis utanför...Katten började avgrundsvråla runt 1.30 och fortsatte så fram till 3... Det var då jag fick nog och gick ut och hämtade en ficklampa och upptäckte katten uppe i trädet. Det braiga i att jag hittade den med ficklampan var att den då kunde se hur det skulle klättre ner. Så sen var den tyst. Även Lola.
Imorse när jag vaknade märkte jag att jag inte var ensam i rummet. När jag kollade hade jag den höggravida katten sovandes under min säng och Lola sovandes som en boll brevid sängen - mysigt.
Kommentarer
Trackback