Försök till analys ingen idé...
Sitter som vanligt vid köksbordet och har precis motat bort den höggravda katten bort från min dator, hon vill ligga mellan datorn och mig... Nu är hon tillbaka... så jag har en katt i vägen för datorn... Men jag vet inte riktigt hur man dirigerar katter... De gör ju som de vill ändå... Jahapp, där gick hon iväg av sig själv. Lola ligger under min stol, jag känner mig härligt uppskattad.
Sorg och klagan, i gårmorse somnade lille Rocketino in. Det gick stilla och fridfullt till. Vaknade vid sjusnåret och gick ut för att hämta beachkläderna men hörde Gabriella gråta och förstod att kattungen gått till sällare breddgrader. Så det blev minnestund och begravning på fredagsmorgononen och så jag fick tillfälle att gråta IGEN...
Ja, nu är det månadsslut och jag ska skriva den där rapporten igen. Nu har jag ju också ett programmatiskt ansvar och har därmed även försökt planera och lägga ut lite strategier tillsammans men några kollegor... Och just nu är det skitsvårt att säga hur situationen är! Verkligen!
Är det bra eller är det dåligt, kommer det gå mot ljusare tider eller käpprätt åt skogen - omöjligt att förutse. Det verkar ha bildats sprickor inom de grupper som är aktiva här och samtidigt forsätter folk att bli drabbade av rättslösheten...
Sen är folket här så skadade, eller vad man ska säga, av flera decennier av konflikten och folk har blivit tvungna att fly upprepade gånger under dessa år, det har liksom blivit ett sätt att leva för många samtidigt som folk har förlorat allt, gång på gång. Så vad är det nu som är så pass hoppfullt så att de vågar tro på fred och även vågar tro att rättvisa för alla är möjlig... Att sticka ut hakan och jobba för mänskliga rättigheter eller demokratiska rättigheter har hittils de senaste åren betytt att du hamnar på en lista och sen är ett minne blott...
Ja, så att samtidigt som situationen ser bättre ut än på länge på ett sätt, så känns det som om luften gått ur det hela. Kanske är det just bara idag som jag känner det så här...
Sorg och klagan, i gårmorse somnade lille Rocketino in. Det gick stilla och fridfullt till. Vaknade vid sjusnåret och gick ut för att hämta beachkläderna men hörde Gabriella gråta och förstod att kattungen gått till sällare breddgrader. Så det blev minnestund och begravning på fredagsmorgononen och så jag fick tillfälle att gråta IGEN...
Ja, nu är det månadsslut och jag ska skriva den där rapporten igen. Nu har jag ju också ett programmatiskt ansvar och har därmed även försökt planera och lägga ut lite strategier tillsammans men några kollegor... Och just nu är det skitsvårt att säga hur situationen är! Verkligen!
Är det bra eller är det dåligt, kommer det gå mot ljusare tider eller käpprätt åt skogen - omöjligt att förutse. Det verkar ha bildats sprickor inom de grupper som är aktiva här och samtidigt forsätter folk att bli drabbade av rättslösheten...
Sen är folket här så skadade, eller vad man ska säga, av flera decennier av konflikten och folk har blivit tvungna att fly upprepade gånger under dessa år, det har liksom blivit ett sätt att leva för många samtidigt som folk har förlorat allt, gång på gång. Så vad är det nu som är så pass hoppfullt så att de vågar tro på fred och även vågar tro att rättvisa för alla är möjlig... Att sticka ut hakan och jobba för mänskliga rättigheter eller demokratiska rättigheter har hittils de senaste åren betytt att du hamnar på en lista och sen är ett minne blott...
Ja, så att samtidigt som situationen ser bättre ut än på länge på ett sätt, så känns det som om luften gått ur det hela. Kanske är det just bara idag som jag känner det så här...
Kommentarer
Trackback