lalottacontinua

Vaknade precis när jag egentligen skulle börja arbeta, dvs fem i nio. Kom yrvaket rätt ut i kontoret, kändes konstigt att förflyttas så snabbt från djup sömn till full rulle med klienter och frågor...  JO, jag sat upp länge med rapporten men nu är jag över krönet och har bara finlir kvar...

Nu på morgonen har jag suttit med fem familjer som fått sina söner bortrövade under de senaste dagarna. Tänk er den sorg och förtvivlan de uttryckte... En av mödrarna grät så hon svimmade (jag tror det är någon vanligt förekommande för alla visste precis hur man skulle ta hand om det och jag har sett det förr) men jag kände mig stor (ja, jag är ju så mycket längre än dem) och fyrkantig gentemot dessa människor som är så förtvivlade. En pappa växlade mellan att gråta och sen bli skitarg och vilja skjuta hela högen...

OK, Lucia tog fel tåg och hamnade i en helt annan stad... Så hon är på väg hitåt idag, så jag vet ännu inte vad överaskningen är...